Hur får man två liv att gå ihop?

Jag vet att många hemma är nyfikna och vill ha blogguppdateringar, och jag har rätt många saker jag borde skriva om, bl.a. Seattle förra lördagen. Tänkte skylla på att jag inte har haft tid, men helt ärligt så har jag haft rätt många tillfällen sen dess att skriva klart det, men jag skjuter upp det hela  tiden… Tror att jag undviker bloggen för här använder jag mig av svenska och det får mig att tänka på Sverige. Och helt ärligt så ger det mig panik. Panik panik panik. Jag umgås ju som ni vet väldigt mycket med tre andra utbytesstudenter, och av oss fyra tror jag att jag är den som har haft minst problem med hemlängtan och saknad. Har helt ärligt skypeat 1 gång med mina föräldrar och kanske 4 gånger med mina bästa vänner? Max 5 ggr totalt med svenskar. På 94 dagar. Jag är helt enkelt en person som stänger av den delen av hjärnan. Undviker att tänka på alla jag älskar och mitt liv i Sverige. För t.ex. Nora vet jag att det hjälper att skypa med folk, men jag hanterar det genom att inte tänka på dem. Låter rätt hemskt, men så är det. Så att sätta sig ned och skriva blogginlägg får mig att tänka på det igen. Mamma, pappa, vänner, klasskamrater, kusin, moster osv.
Och även om jag vet att jag verkligen vill dokumentera vardagen och när jag gör roliga saker, så känns det liksom onaturligt. T.ex om jag hänger med Emma, Jacob och Nora efter skolan, så får det mig att tänka
”Varför skulle jag dokumentera det här? Kommer det inte alltid att vara såhär? Kommer det faktiskt komma en tid när de inte ingår i min vardag????”. Vilket jag inte klarar att tänka på. Hur ska jag NÅGONSIN kunna säga hejdå och bara åka iväg? Även om jag kanske inte har fått så jättemånga amerikanska vänner (än) så kan jag ändå inte tänka mig ett liv annat än det här. Att inte gå runt på Timberline, skryta om Sverige på US history-lektionerna och pilla i Bushs afro, att inte ha drama och av misstag bli sparkad i magen av Julie på scen? Att inte hälsa på alla de människor jag hälsar på i korridorerna, få frågor som ”är Europa ett land” på photography, kittla min värdsyster tills hon skriker? Att inte äta frukost i soffan med henne och min vmamma och de tre galna hundarna? Att inte bli retad för hur jag uttalar J-ord? Busa med Emmas tvillingbröder?  Gå runt 6 stycken personer i skolan med galna kattröjor? Att inte bli kallad ”the russian” av Emma och Julies värdmammor? 

Det går inte. Jag älskar det här livet. Att det här ska ta slut någon gång vägrar jag att erkänna.
Att jag har två långa år kvar av gymnasiet i lilla mini-Mariestad får mig att vilja skrika.
Men för er där hemma, så ska ni veta att jag trivs så bra här för att jag vet att jag kommer komma hem till er igen. Låter kanske motsägelsefullt mot allt jag precis skrivit, men om jag och min familj hade flyttat hit permanent hade jag antagligen hatat det här och saknat Sverige och svenskar så himla mycket mer. <3  Jag älskar er så himla mycket, men för att klara det här så kan jag helt enkelt inte tänka på er för mycket. Då gör det för ont.

Annonser

En reaktion på ”Hur får man två liv att gå ihop?

  1. Känner precis likadant, fast för USA. Kan inte tänka på USA, kan inte prata med mina kompisar eller värdfamilj och jag kan inte läsa bloggar av andra utbytesstudenter utan att vilja spy. Jag bara blockerar alla känslor och push them away så fort jag känner något närma sig. Det känns jätthemskt eftersom det gör att jag inte har jättemycket kontakt med någon i Colorado men hade jag haft det hade jag nog haft ett mental breakdown

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s