3 veckor kvar av mitt utbytesår = känslor över hela jäkla stället

Igårkväll såg jag en bild på instagram om utbytesår och bestämde mig för att se hur många dagar jag har kvar, och blev så chockad. Idag, 1 juni, är det exakt 2 veckor tills jag lämnar Lacey. HERREJÖSES VAD TIDEN HAR FLYGIT. Samtidigt som den segade sig fram i vintras när jag hade det väldigt jobbigt. Men nu. 2 veckor. 14 dagar. Fredag nästa vecka (11 dagar) kommer min värdfamilj lämna mig då de åker till Skottland. Nästan tre veckor tills jag lämnar landet helt.
När jag insåg det så började jag gråta, och jag grät tills jag till slut somnade. Jag är säker på att mitt band med min värdfamilj alltid kommer vara lite extra, för de räddade mig verkligen. I nästan en hel månad flyttade jag runt mellan temporära värdfamiljer och hade ingen fast hem, samtidigt som jag var deprimerad och kände mig som den mest ensamma personen i världen, tills de tog mig in. De räddade mitt utbytesår. Innan de tog mig in var jag var tvungen att sätta upp ett mål; ”Klara dig genom februari, och är det sen fortfarande piss så kan du åka hem. Men klara februari.” för att ta mig igenom dagarna. Vissa dagar var okej, vissa undrade jag vad poängen var med att vara här. 10 februari fick jag ett nytt hem, det bästa hem jag hade kunnat få.  Att varje dag komma hem till en överexalterad liten hårig chiahuahua som är min lilla älsklingsbebis. Och visst, jag och mina värdfamiljemedlemmar är så bekväma med varandra att vi precis som en vanlig familj också tjafsar och bråkar. Men allt som de har gjort från mig, från att ha min rygg när vuxna beter sig som 5-åringar, komma och kolla på mina fastpitch games även fast de hade jobb, köra mig och mina vänner runt på prom day till att varendaste dag krama om mig och när jag än behöver låta mig gråta ut i deras armar. Varje gång jag uppdaterar bloggen och tvingas sätta ”värd” framför ”familj, pappa, syster” osv så känns de fel, för de är inte bara en värdfamilj, utan de är familj.
Jag behöver inte tänka mer än ”nästa fredag” innan min hals direkt blir tjock och tårarna väller upp och hotar att trilla över. Vill inte säga hejdå.

Men när jag tänker på att komma hem till Sverige, så är jag så sjukt exalterad och glad. Ska bli så jäkla underbart att vara hemma igen!! Bara tanken av att få höra mamma skratta igen, krama om mina underbara släktingar och vara Sofias favoritidiot igen får mig att le som en galning. Att få sova i min egen säng, åka till mormors sommarstuga och äta hennes mat, gå bäckarundan, springa in i folk som jag känt hela livet. Ha sleepovers med människor man känt sedan förskolan. Äta glass i hamnen för det är det man gör på sommaren i Mariestad. Ta körkort. Åka och träffa min bror!!! Träffa vänner från min språkresa. Allt. Bästa bästa Sverige.dfmfdmfkd

 

Men jag är också så rädd. No offense, men jag är faktiskt lite rädd för att komma hem. För att allt ska vara för… oamerikanskt. För att folk ska ha ändrats. För att jag ska ha ändrats. Rädd för att behöva svara på frågor och andras förväntningar. För att behöva prata svenska & helt plötsligt inte vara enda svensken? Rädd för att de som under hela mitt år här har skrivit ”jag saknar dig!” ska bli besvikna när jag kommer hem och att de kanske tänker att ”jaha, var det bara det här? Hon är ju inte så speciell”. Rädd för kulturchock och nya värderingar ska krocka. Rädd för att förlora relationer som jag har byggt upp här. Rädd att jag ska reagera på saker på automatik och tex skrika ”shot gun” och ingen fattar vad jag pratar om. Att jag har gjort så mycket nytt och har nya intressen (som drama, softball & kör) men folk hemma inte fattar har upplevt det  och fortfarande ser mig som den jag var innan.

Asså jag har aldrig varit såhär patetiskt känsligt ostabil som nu. För jag hatar är när saker tar slut. Hatar hatar. Och är rätt säker på att det är en av de största faktorerna. Och det faktum att jag vet att jag inte kommer träffa en del personer som jag har sett varje dag i 9 månader är så overklig.
Är dock rätt säker på att när jag väl åker mot Washington DC och sedan Sverige så kommer jag mest vara jätteglad och redo. För då kommer jag redan ha sagt hejdå till min värdfamilj, vänner, skola och stad sedan ett par dagar tillbaka och då kommer jag liksom inte ha något kvar annat än att komma hem till min familj i Sverige.
Så alla ni svenskar; jag är otroligt glad över att komma hem, men de här två sista veckorna i Lacey tänker jag leva i denial och bara njuta av mitt amerikanska liv. (och gråta)

Jag ber om ursäkt för att det här inlägget blev rätt rörigt och förvirrande, men behövde få skriva av mig.

Okej fakta för den som är förvirrad: 12 juni är sista skoldagen, på kvällen den dagen åker min vfamilj till Skottland i 10 dagar. När de lämnar kommer min värdmormor och bor med mig och den 15 juni åker vi till hennes hus i en annan del av Washington då det är närmare Portland där jag ska flyga ifrån. 18 juni flyger jag till Washington DC för ett Year End Camp och 20 juni flyger jag mot Sverige, landar dock 21)

Annonser

3 reaktioner på ”3 veckor kvar av mitt utbytesår = känslor över hela jäkla stället

  1. Åh Ida! Du kommer alltid vara speciell för oss, inget att oroa sig över!! <3 Du kommer dessutom ALLTID vara min favoritidiot och /alla/ vet vad shot gun är ;) :*
    Saknar dig (på riktigt) <3 <3

  2. Hej Ida! Så roligt att du haft ett bra år. Hoppas att du landat fint hemma i sverige och är nöjd med din resa. Visst växer man och är med om helt fantastiska saker? Lycka till i framtiden!
    Kram från Erica, din exploriusrepresentant

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s